Läste just igenom mina drygt ett år gamla inlägg, om hur jag skadade mig själv och kände mig äckligt och ovärdig att må bra, men även att jag lovat mig själv att sluta. Eftersom det inte är en enda människa som läser den här bloggen och den mest är till för mig, även om det skulle vara jätte kul om andra läste, så tänker jag nu skriva av mig lite, om hur jag mår och hur det har gått.

Jag tror att efter att jag väl börjat på gymnasiet och jag fått omringa mig med nya människor så var det lättare att starta om. Det tillät mig att på en gång vara mig själv och inte låtsas vara någon annan ens från början. Jag insåg att jag faktiskt inte var så hemsk som jag alltid trott, att mina gamla vänner bara spridit en massa dålig energi runt om sig och utsett mig till "den svagaste". Jag var inte mobbad eller utstött på så sätt, bara den som inte var lika tuff som de andra. Jag var så fruktansvärt blyg i sjuan och det vägrade släppa även fast jag visste att jag inte var sån egentligen. Knappt med mina närmaste vänner vågade jag vara mig själv, rädd för att bli utdömd. Gymnasiet var min andra chans och jag tog den.

Jag skär mig inte längre även om jag måste erkänna att jag ibland inte vill något annat, ibland kommer suget som en våg över mig och den trycker ner mig, men jag har blivit bättre och bättre på att simma. Efter jag skrivit inlägget om att jag lovar mig själv att slutade slutade jag inte. Det var inte förän på sommarlovet jag faktiskt klarade av att tänka på annat, vara mig själv. Jag var mer mina barndomsvänner, som jag fortfarande måste kalla för mina bästa vänner, och jag var lycklig och kände mig inte värdelös. Slapp tänka på skolan, skulle aldrig tillbaka till samma helvete igen. Tänkte inte så mycket på gymnasiet, trängde bort det långt bort i tankarna. Men en sak hade jag bestämt mig för och det var att inte falla tillbaka i samma olyckliga mönster, och jag har klarat mig länge nu, och aldrig igen vill jag skada mig själv igen, egentligen.  

Jag har också insett att jag måste kunna förlåta mig själv för mina egna misstag, tänka framåt och inre bakåt, inte älta det som varit. Sen har jag även lärt mig att det är okej att falla tillbaka igen, bar jag tar mig upp igen och kan förlåta mig själv.